Var med Sanna nyss på stan och när vi gick in på bolaget så såg vi en kille i våran ålder som var på väg in dit med. Han gick typ 10 m framför med väldigt svajig gång och blicken var inte riktigt med i denna värld. Feg som man är så vill man gärna hålla avstånd för man tittar ju och undrar. Och man vet inte om han nu skulle ha sett att man tittade om han skulle säga hej eller om man skulle få en smäll. I bolaget såg man att han hade småsår i ansiktet och man tyckte bara synd om han. På något sätt så såg han så liten och skadad ut. Verkligen en trasig själ. Man undrar vad som gjorde att han blev "en sån där". Det är ganska sorgligt för det är ändå de val man gör som ung som ofta avgör resten av livet. Sen kan självklart människor ta tag i sig själva och ändra på sig men grunden är redan skadad. Tycker synd om honom är nog allt man kan säga.

Skönt att vakna upp och känna en slags inre ro och glädje i kroppen. Att lite sol kan göra så mkt! Samma sak det här med att sitta ute och blunda och dra in ett djupt andetag, så härligt att dra in alla sommardofter! :) Nä nog med filosofiska nu. När jag cyklade hem från Ica förut så störde jag mig på en sak. En tjej gick på trottoaren med barnvagnen och hade ena handen på handtaget men gick med kroppen på sidan om vagnen så hon gick "fritt" med ena armen. Hon tog upp hur mkt plats som helst! Jag själv som har barn och använt barnvagn mkt tycker att man med barnvagn känner sig lätt ganska "otymplig" när man går ute... Nä jag fattar bara inte grejen med det där. Känner man sig hurtig eller vadå? :/