I torsdags morse så ringde väckarklockan vid 05:10. Gick upp och duschade med Descutan så man skulle vara så ren som möjligt inför operation. Vi fotade magen en sista gång hemma innan vi rullade bilen mot Eskilstuna. Vi kom fram i lagom tid och slapp stressa. 07:30 plingade vi på uppe på förlossningen och vi fick komma in till ett undersökningsrum där de lyssnade på bebisens hjärta och kollade värkarna. Efter ca 20 min så fick jag byta om till sjukhusets snygga kläder och så gick Mange och jag in till ett patientrum för att vänta in snitt tid. Det rummet fick vi dela med ett annat par som såg ut att vara i våran ålder och de var trevliga! De hade också ett planerat snitt så vi småpratade lite med dem under de nervösa timmarna innan det var dags! Vid 09:00 kom bm och sa att vi skulle snittas kl 12 om inget akutfall kom in. Vid 11 kom de och satt dropp och kateter och den där katetern satt inte alls någe vidare. Kände mig konstant kissnödig med den i mig och den tryckte på. Klockan blev 12 och den hann bli både 13 och 14 och ingenting hände. Började tappa hoppet om att få ut bebisen då. Gick in på toa (även fast jag hade kad så kändes det psykiskt lättare att kissa på toa även fast det kom i en slang haha) när jag var inne på toan så hör jag bm säga till Mange i rummet bredvid att -Det är dags! Så det var bara att dra upp dina snygga nät trosor som man hade på sig och gå till sängen för att bli vidare rullad till operation. I operationens väntrum eller vad man ska säga så fick Mange ta på sig en typ skyddsdräkt och mössa. Jag blev lite förberedd jag med och fick klunka i mig en äcklig vätska som skulle stabilisera magsyran. Efter att Mange var påklädd och operation teamet var redo så rullades jag in i salen och fick ännu mera slangar och nålar i mig. Tror jag hade 3 nålar i händerna, EKG, syre skit i näsan, pulsmätare, blodtrycksmätare och ja, den där förbannade katetern. Sen fick jag vända mig på sidan så läkaren kunde ge mig rygg bedövning. Fick beröm för att jag böjde ryggen så fint och bra! Sticket var obehagligt men inte så där som man läst om och föreställt sig att det skulle vara. Först hamnade nålen lite tokigt och det kändes som att någon sparkade mig i svanken så den domnade bort men sen kom nålen rätt och den här pirrande känslan infann sig i benen. Då var det dags att operera. Mange satt hela tiden vid huvudet och var med. Var skönt att ha honom nära. Sen tog det bara några minuter så hörde man hur det sörplade och slurpade och i lampan som de hade för att lysa i magen så såg jag en rygg och rumpa. Barnläkaren tog bebisen och gick iväg med Mange direkt utan att jag hann se någonting. Trodde först att något var tokigt men en narkos sköterska förklarade att allt var som det skulle. Efter några minuter så kom Mange ut med bebisen och jag visste fortfarande inte vad det var och höll på att spricka av nyfikenhet! Han aa att det var en liten flicka och jag hade så svårt att slita blicken från henne när hon låg i hans famn! Så underbar känsla och det kändes så härligt med att se Manges min när han tittade på sin dotter. Det är en speciell blick som man inte kan förklara utan den måste upplevas för att förstå. Clara vägde 3095 gram, 48 cm lång och hon föddes kl 15:11. Mange och Clara satt med mig en liten stund medans de sydde ihop mig sen fick de gå upp till förlossningen medans de sydde klart mig. Men det var förlossningen i det stora hela. Skriver lite mera snart igen :)